Danser och föreställningar om Döden

I efterkrigstidens Tyskland använde Mary Wigman expressionistiska rörelser och maskerade ensembler med stor effekt i “Totenmal” (1930). Där visade man upp den förödande effekten av döden på samhället. Ett annat koreografiskt mästerverk från Tyskland är Kurt Jooss “Green Table” (1932), inspirerad av de medeltida Danse Macabre-målningarna. Det arbetet visar att Döden själv på olika sätt tagit folk upp i krig och att bara Döden kan bli segrare. Koreografen Martha Graham skapade “Klagan” 1930 som genom minimala gungande rörelser skildrar sorgens förtvivlan. I dansen behöll hon passiva rörelser och reste sig bara en enda gång från sittande position men lyckas ändå gestalta ett upprört moderskap.

Svartklädd man fångar flicka på bal

Den mexikanska koreografen Guillermina Bravo behandlade dödsämnet i flera moderna dansverk inspirerade av Mexikos folktraditioner. I “La Valse” (1951) skapade George Balanchine, koreograf och regissör för New York City Ballet, en otrevlig bild av döden. En man klädd i svart erbjuder en svart klänning och svarta handskar till en ung flicka på bal och lägger på det sättet beslag på sitt offer. I Kanada utövade koreografen James Kudelka smärtan av sin mors död från cancer i sin balett “In Paradism” (1983). Stycket visar spänningarna kring en döende person där familj och vänner får hjälp av en guide som leder från förnekelse till acceptans. Samtliga dansare bär kjolar och alla roller är utbytbara så att könsgränserna suddas ut. Kudelka komponerade två andra verk, “Passage” (1981) och “Derunder” (1989), vilket gav hans vision om ett liv efter döden. Koreografen Edouard Lock projicerade filmer av dansaren Louise Lecavalier som en gammal kvinna på hennes dödsbädd i hans “2” (1995) som visar hennes livscykel från barndomen till döden.

Svartklädd man fångar flicka på bal

När AIDS kom in i bilden

Sedan 1980-talet har många koreografer hakat på temat aids genom att uttrycka den förtvivlan sjukdomen kommer med genom dansen. Efter sin partner Arnie Zanes död använde koreograf Bill T. Jones artister med kroniska sjukdomar som berättade om sina erfarenheter och konfronterade döden i “Still Here” (1994). Koreografen och regissören Maurice Bejart presenterade en lugn dödsvision i “Ce que la mort me dit” (1980). Ett antal år senare, 1996 visade han en kvällslång akt med namnet “Ballet For Life”, det var till minnet av den kände dansaren Jorge Donn och världskände Queen-sångaren Freddie Mercury, båda då nyligen avlidna från aidsrelaterade sjukdomar. Listan över dansverk som behandlar ämnet för döden är väldigt lång och de symboliska dödsfallen framträder på samma sätt i många koreografiska verk. Titlar som Andrée Howards “Döden och jungrun” (1937), Frederick Ashtons danser i Benjamin Britten’s opera, “Döden i Venedig” (1974); Erick Hawkins “Död är jägaren” (1975), Flemming Flindts “Triumf av Döden” (1971) och “Död” av den indiska koreografen Astad Deboo är många och understryker den tydligt fascinationen som koreografer och regissörer har för ämnet. Den mest kända svenska pjäsen på temat heter Dödsdansen och August Strindberg var klar med den år 1900. Huvudkaraktärerna är artillerikapten Edgar och hustrun Alice som är före detta skådespelerska. De har under många omständigheter blivit varandras fångvaktare på en ö i skärgården. Efter 25 år som gifta kommer bitterhet och kärlekshat upp till ytan när vännen Kurt kommer på besök från Amerika.